Då var det dags för sista inlägget på denna blogg under kursen. Att knyta ihop säcken och avsluta. Ett avslut som känns som ett avstamp för att gå vidare i att arbeta med digitala medieverktyg i arbetet med eleverna i skolan.
Vid denna kursens start var allt ett stort frågetecken men ett frågetecken som gick hand i hand med ett utropstecken! Jag var nyfiken, full av upptäckariver och ville verkligen lära mycket om hur jag kan använda mig av digitala verktyg med och för eleverna. Det hela inleddes relativt smärtfritt, frånsett kanske den smått kaotiska första tiden när allt var nytt och jag försökte mig på olika saker med iPaden med varierande framgång. Men innehållsmässigt med portfolio, pedagogisk dokumentation och reflektion kändes det ganska tryggt. Sedan var det dags för radioprogrammet! Då började det hetta till. En ny och spännande möjlighet öppnades med Garage Band och jag försökte tänka positivt och inte ha alltför höga krav på resultatet, något som inte alltid var så lätt. När det sedan var filmprojektet som gällde öppnades en ny och främmande värld. Något som inte kändes helt enkelt att ta steget in i.
Innan jag kom igång med arbetet med filmen upplevde jag en ganska stor oro över hur det skulle gå, hur jag skulle klara det och framför allt fick jag inte några bra idéer på vad jag skulle filma. Det tog lång tid och jag ville egentligen hitta något sätt att filma mina elever i klassen, men valde till slut att själv vara filmobjektet och att visa mitt eget lärande. Väl på det klara med idén uppstod diverse praktiska svårigheter. En av dem var hur jag skulle kunna filma mig själv. Att rigga upp iPaden visade sig vara smått riskabelt med en nyfiken katt i närheten. Nämnda katt lyckades också äta torrfoder så att ljudet kom med i filmen = omtagning! Viss uppfinningsrikedom ledde slutligen till att jag fick rätt vinkel på iPaden för att kunna filma det jag gjorde, att vika origami. iMovie var inte alltför svårt att arbeta med och efter en provfilmning med tidigare nämnda katt som huvudperson satte jag igång. Det var bra att jag hade en provfilm att experimentera med när frågor uppstod kring hur jag skulle lösa vissa praktiska frågor.
Under filmandets gång upptäckte jag hur viktigt det är att ha en klar och tydlig linje, att manuset är genomtänkt och fungerar i praktiken. Vikten av att ha gjort synopsis och ett detaljerat filmmanus blev verkligen tydlig när det var dags att sätta igång med filmandet. När man gör en film som ska visa ett lärande med personer som agerar blir det nog viktigare med bildmanuset. I mitt fall var det inte lika klart vilket syfte det hade, men det var ändå en viktig erfarenhet att göra det. Det var också väldigt värdefullt att vi fick göra ett litet första försök att filma i lärgruppen på en av kursträffarna. Då gjorde vi ju även ett bildmanus och vid det tillfället framstod syftet mer tydligt. Det är även lätt att inse fördelarna med ett bildmanus när det gäller från vilket håll någon ska komma in, vilket håll en person ska stå vänd åt och så vidare. Detta har ju betydelse bland annat för hur den som ska filma kommer att arbeta.
Arbetet med filmen visar verkligen på betydelsen av "learning by doing". Genom att verkligen göra en film skapas förutsättningarna för ett fortsatt lärande utgående ifrån de problem som behövde lösas under projektets gång och utifrån de frågor som väcktes när det gäller filmskapande. Att visa ett lärande, att filma som pedagogisk dokumentation är ett kraftfullt redskap som kan visa många olika aspekter i en lärandeprocess. Det kan lyfta fram delar i skolarbetet som man kanske inte får syn på på annat sätt. Det är också något som är värdefullt för att förmedla till föräldrarna vad deras barns lärande innehåller och hur lärandeprocessen kan se ut.
Genomgående under denna kurs upplever jag att jag har ifrågasatt mitt och andras sätt att se och tänka på hur undervisningen kan se ut och på hur lärandet, kunskapsprocessen kan ske och dokumenteras. Parallellt med denna kurs läste jag en matematikutbildning på Göteborgs Universitet och även där upplevde jag att det mer traditionella sättet att undervisa på ifrågasattes och att vi sökte efter andra sätt att tänka och se på hur elevernas lärande kunde ske. Det var positivt att läsa båda dessa utbildningar på samma gång då de kompletterade varandra väldigt väl. Det gav mig också större förutsättningar att omvärdera och fundera över mitt tidigare synsätt i olika sammanhang.
Avslutningsvis var det mediers påverkan i lärmiljöer som var ämnet. Till en början upplevde jag att ämnets betydelse var litet vag. Jag funderade en hel del över vilken infallsvinkel jag skulle ha och utforskade medierådets hemsida och läste och funderade. Jag läste även i Lgr 11 för att fördjupa mig mer i vad den säger om medier och digitala verktyg. Så småningom växte en tanke fram om hur jag ville skriva. Jag konstaterade återigen att det var dags för reflektion kring min egen inställning och mitt förhållningssätt gentemot till exempel användandet av mobiltelefoner på lektionerna. Det var mycket intressant att läsa om de ungdomar som gav sin bild av skolans inställning till deras medieanvändande. Det gav mig en tankeställare och fick mig att fundera mer över förhållandet mellan traditionella läromedel och digitala medier. Det material som finns på Medierådets sida inspirerade mig och jag ska använda mig av "Nosa på nätet" med min klass. Vi har redan ett regelbundet arbete med datorer och jag vill vidareutveckla det mer med inriktning på informationssökning och till att bidra till att eleverna utvecklar ett kritiskt tänkande kring det de möter i medier av olika slag.
Den statistik som finns på Medierådets olika sidor talar även den ett tydligt språk när det gäller hur stor del av våra barn och ungdomars vardag som utgörs av medieanvändande. Vi som arbetar i skolan har en skyldighet att vara pålästa och förberedda för att möta elevernas erfarenheter av medier. Det är oerhört viktigt att vi har en positiv inställning och är nyfikna och lyhörda för det som är en naturlig del av elevernas verklighet. Då kan vi bidra till att elevernas inställning till sitt lärande är fortsatt positiv och att inte skolans värld är en och elevernas en annan. Att lyfta fram att den kunskap och erfarenhet eleverna har av medier är värdefull och användbar är även det en stor och viktig uppgift för oss som arbetar i skolan. Har vi i skolan en negativ inställning till elevernas medieanvändande och kanske till och med inställningen att det är slöseri med tid är det som att signalera att eleverna är dåliga och innehållsfattiga.
lördag 14 april 2012
Mediers påverkan i lärmiljöer
Jag tror inte att vi generellt skolan har tillåtit medier att påverka i den utsträckning som egentligen vore motiverad med utgångspunkt i mediers del i elevernas vardag. Detta skiljer sig sannolikt från skola till skola, kanske till och med från pedagog till pedagog. Men det handlar inte längre om att jag som pedagog kan välja om jag vill arbeta med medier på olika sätt eller ej, utan jag har en skyldighet gentemot eleverna likaväl som jag måste bidra till att eleverna lär sig att läsa.
I läroplanen, Lgr 11, framgår tydligt att vi i skolan har en skyldighet att lyfta fram och arbeta med olika medier redan från skolstart. Det står bland annat att ”... eleverna ska kunna orientera sig i en komplex verklighet, med ett stort informationsflöde och en snabb förändringstakt. Studiefärdigheter och metoder att tillägna sig och använda ny kunskap blir därför viktiga. Det är också nödvändigt att eleverna utvecklar sin förmåga att kritiskt granska fakta och förhållanden och att inse konsekvenserna av olika alternativ.” (Skolverket, 2011) Vidare är ett av läroplanens övergripande mål att varje elev ”kan använda modern teknik som ett verktyg för kunskapssökande, kommunikation, skapande och lärande” (Skolverket, 2011).
Av detta framgår tydligt att medier påverkar och ska påverka skolans lärmiljöer. I skolan ska olika medier vara en återkommande och naturlig del i undervisningen. Vi lever i en värld som förändras i snabb takt och dagens barn och ungdomar kan inte välja att inte vara en del av denna utveckling. Skolan har därför en skyldighet att möta detta behov med kunskap, öppenhet och nyfikenhet men även med kritiska ögon. Medier är en stor tillgång i vårt föränderliga samhälle bland annat genom att det sker en kontinuerlig uppdatering och att innehållet många gånger har högre grad av aktualitet än skolans läroböcker. I läroplanen framgår att kreativitet, nyfikenhet och självförtroende ska stimuleras och viljan att pröva egna idéer och lösa problem. (Skolverket, 2011) Att utgå ifrån det sätt eleverna ser som självklart för att söka information och kunskap upplever jag bidrar till att skapa goda förutsättningar för att eleverna ska utveckla just detta.
I handboken ”Expert på medier” som Statens medieråd skrivit utifrån Lgr 11 lyfts bland annat begreppet digital kompetens fram. Det beskrivs som ett nyckelbegrepp i Lgr 11 och definieras som ett begrepp som ”... omfattar kunskaper, färdigheter och förhållningssätt som är nödvändiga för att klara sig i dagens kunskapssamhälle” (Skolverket, 2011). En viktig fråga som ställs av Statens medieråd (Mediekompass och Statens medieråd, 2011) är: ”Hur ser man som lärare till att eleverna utvecklar sin digitala kompetens?” Pedagogernas roll för att skapa förutsättningar för att eleverna kommer att utveckla redskap för att hantera det stora informationsflöde de ständigt möter i olika medier är viktig. Vi behöver vara lyhörda för elevernas tankar, önskemål och behov. Vi kan bidra till att eleverna utvecklar sina kunskaper och sin förmåga att använda sig av källkritik för att de ska kunna få större förutsättningar för ett väl fungerande och tillitsfullt användande av medier. Enligt Statens medieråd tränar källkritik ”kritiskt tänkande och förmågan att dra egna slutsatser och motivera detta.” (Mediekompass och Statens medieråd, 2011)
Vi som arbetar i skolan kan behöva tänka om när det gäller de förbud som ofta finns mot användandet av medier i skolan och se de möjligheter som finns med att snabbt söka information med hjälp av till exempel mobilen. Den är en utmärkt uppslagsbok, miniräknare, kalender, ordlista, listan kan göras lång. När jag läser Statens medieråds inlägg om de tankar och idéer dagens unga har när det gäller skolans inställning till användandet av medier av olika slag inser jag att här finns mycket att lära och mycket att tänka om kring för att vi ska möta eleverna där de befinner sig i sin digitala medievardag och även skapa bättre förutsättningar för en mer positiv inställning till skolarbetet och en positiv kunskapsutveckling! Ett exempel är de tankar en elev uttrycker om användandet av medier i skolarbetet: ”Några gånger har jag suttit och gjort research på mobilen under en lektion, något jag gärna skulle göra oftare. Det är perfekt när boken inte riktigt ger en det man letar efter och när datasalen är otillgänglig. Då slipper man arbeta hemma eftersom man i det fallet är beroende av internet. Men om man får använda sig av mobilen som hjälpmedel eller inte beror lite på vilken lärare man har, vissa är okej med det och andra inte. Likaså gäller iPods och Mp3-spelare...” (Mediekompass och Statens medieråd, 2011)
Undersökningar som Mediebarn.se har gjort av barns medievanor visar att av barn mellan 9 och 16 år använder 95-98% internet på fritiden. Detta talar starkt för vikten av att låta medier påverka skolans lärmiljöer. (Statens medieråd, 2010)
All fakta och de undersökningar om barn och ungdomars medievanor och mediernas betydelse jag läst om på Medierådets hemsida kombinerat med egna erfarenheter, gör att jag blir än mer övertygad om skolans stora ansvar att bidra till att tillvarata den tillgång medierna innebär och även bidra till att eleverna utvecklar redskap för att ta makt över sitt användande av medier.
Referenser
Litteratur
Skolverket (2011) Läroplan för grundskolan, förskoleklass och fritidshemmet. Stockholm: Fritzes.Webbsidor
Statens medieråd. Handbok Expert på medier. Hämtad 13 april 2012 från: Statens medieråd. Unga röster: Medier i skolan. Hämtad 13 april 2012 från:
Statens medieråd. Mediebarn.se: En sajt för vuxna om barns och ungas datorvanor. Hämtad 13 april 2012 från:
onsdag 22 februari 2012
Filmmanus
Filmmanus Origami
I inledningen av filmen introducerar jag filmen.
- Denna lilla film som du strax ska få se handlar om att lära sig att vika origami. Jag ska pröva att vika en figur som jag har valt från en app som jag har laddat ner till min iPad. Nu börjar det!
En stillbild med rubriken ”Origami” visas och därefter origami-appens förstasida. Samtidigt:
- Det handlar alltså om origami. Och så här se förstasidan ut på den appen jag har laddat ner. De kallar det olika lektioner där det finns olika figurer att välja mellan. Och det finns flera olika svårighetsgrader, med olika antal vikningar för figurerna.
En sida med exempel på olika origami-lektioner från origami-appen visas.
- Här kan du se några olika figuer som finns att välja mellan. Det står vad de heter och under namnet så står det antal steg som vikningen består av.
Vikningen påbörjas.
- Här kommer mitt första försök till att vika. Jag berättar inte vad det är för figur det ska bli, utan det får du upptäcka efter hand. Jag börjar med att vika pappret på mitten och vecklar upp det, för att sedan vika det utifrån båda sidorna in till mittenvikningen.
Vikningen fortsätter.
- Efter hand som jag viker så upptäcker jag att det är viktigt att verkligen trycka till i vecken så att de fungerar som stöd sen för nästa del av vikningen.
Vikningen fortsätter.
- Nu ska jag vika från båda sidor in till mitten. Det finns ingen mittlinje att rätta sig efter så det blir litet svårt att vika exakt på mitten. Men då kommer jag på att jag kan vika på mitten och bara trycka till litet lätt för att det ska bli en markering som visar var mitten är. Det gör det lättare för att klara nästa steg.
- Så där, nu funkade det bra och hitta mitten. Nu ska vi se hur det går på andra hållet. Om det stämmer överens så att det blir exakt. Och det ser det ut att bli. Vad bra! Nu så ska jag veckla upp den här sista, de här sista två vikningarna.
Vikningen fortsätter
- Det som ser lätt ut på instruktionen från iPaden, eller från appen i iPaden, är inte alltid lika lätt när man ska göra det själv, upptäckte jag. Speciellt i det här momentet, där det ska följa de tidigare vecken.
- Vad ska det bli för något det här egentligen? Ett hus, kanske? Eller en svamp? Ja, den som lever får se!
Stillbild med texten: Nu blir det klurigt!
Vikningen fortsätter.
- Nu kommer jag till det här kluriga momentet igen. Där det ska följa de gamla vecken sedan tidigare. Men det går inte så där jättebra. Så att det blir en hel del pill. Men det handlar ju om att lära sig. Så det ingår väl i det hela.
- Kvaliteten på pappret har nog en ganska stor betydelse också, upptäcker jag. Ett tunnare och mer följsamt papper hade nog gjort det hela lättare. Men det börjar ändå närma sig slutresultatet på här vikningen. Så att jag ska kunna gå vidare till nästa moment.
- Med litet avslutande småpill är det snart färdigt. Nu är det inte mycket kvar!
- Sådärja! Så här ser det ut nu!
Stillbild med texten: Det börjar likna något, eller…
Vikningen fortsätter.
- Kanske det är någon som börjar ana vad det ska bli för någonting, när alla vikningar är klara. Det är inte så långt kvar tills det är färdigt.
- Nu ska den bara vikas upp. Sedan så kommer ni strax få se vad det blir för något.
- Ja, förhoppningsvis ser ni att det här är en båt. Den kallas för ”Boat 2” och är väl nästan som en katamaran, kanske.
En ny vikningsomgång startar, med ett blått papper denna gång.
- Nu gör jag ett nytt försök med blått papper för att det ska bli litet roligare, tänkte jag. Och så får vi se om det kan tänkas gå bättre denna gången.
- Förhoppningsvis så har jag väl lärt mig någonting av mitt första försök. Så att det ska gå litet enklare att vika.
- Jag gör precis som förut. Att jag viker först på mitten, trycker till och viker upp igen. Sedan så viker jag från höger sida in till mittlinjen och från vänster sida in till mittlinjen och trycker till.
Vikningen fortsätter.
- Nu har jag vänt på pappret och efter att ha markerat mitten viker jag från båda sidor in till mitten. Här är det viktigt att trycka hårt i vikningen för det gör att det blir lättare sedan.
- Och precis som förra gången, så vecklar jag upp de här två sista vikningarna igen och slätar ut litet grann.
Stillbild med texten: Snart börjar det kluriga momentet igen!
- Jaha, då var det dags för det här litet kluriga momentet igen. Nu vår vi se om det går lättare denna gången.
- Jaa, det ser ganska bra ut så här långt. Nu är det bara sista vecket kvar och så trycka till litet grann. Så ska vi se om det kan tänkas bli som jag vill.
- Ja, då var den sidan klar. Då ska jag vända på det och så får vi se hur det går på andra hållet.
- Inte riktigt lika bra, ser jag.
- Det krävs nog en hel del övning för att man ska bli duktig på det här med att vika origami. Och då har jag ändå valt en av de enklaste figurerna att vika.
- Men nu börjar det ordna till sig till slut. Det är litet lätt tålamodsprövande det här!
- Men det går!
Vikningen fortsätter.
- Nu är det sista vikmomentet kvar. Det ska vikas på mitten. Tryckas till ordentligt. Och sedan så är det dags att veckla upp och se på slutresultatet.
- Jaa, det blev minsann en båt den här gången också och jag tänkte att det skulle bli litet passagerare i den här båten nu på slutet. Så jag gick och rotade litet i min dotters leksakslåda med gamla avlagda gosedjur och hittade en liten papegoja och en liten … älg! Litet skum kombination! Men det fungerar! De ger sig ut på en liten åktur!
Eftertexter.
Stillbild 1: Bild på ”Boat 2” från origamiappen.
Stillbild 2: Texten ”The End”.
Stillbild 3: Texten “Medverkande”.
Stillbild 4: Texten ”Camilla Carlsson”.
Stillbild 5: Texten ”Papegojan”.
Stillbild 6: Texten ”Älgen”.
Stillbild 7: Texten ”Gitarren”.
tisdag 29 november 2011
Min läranderesa 2
Nu är det dags att knyta ihop säcken gentemot kursmålen för första delen av denna kurs. Det har varit en intensiv period så här långt med mycket nytt, många tankar och reflektioner, intressanta och utmanade diskussioner med kurskamrater. Att arbeta med och lära mer om pedagogisk dokumentation har känts viktigt då det, om det används på rätt sätt, kan lyfta fram och synliggöra elevens insats och utveckling i skolan för elever, föräldrar och för mig som pedagog. En medveten och genomarbetad pedagogisk dokumentation kan underlätta mitt uppdrag genom att den bidrar till att det finns ett aktuellt underlag till stöd för bedömning av elevens kunskapsutveckling och för att avgöra vilka områden vi behöver arbeta mer med för att uppnå önskat resultat. Jag upplever att jag reflekterar mer i det vardagliga arbetet i skolan. Det kan handla om hur eleverna lär bäst, vad de lär och hur det kan dokumenteras för att eleverna själva ska kunna se och följa sin egen utveckling. När jag läste om portfolio satte det igång tankar kring hur jag på ett enkelt sätt skulle kunna arbeta mer aktivt med det för att försöka involvera eleverna i högre utsträckning och med större medvetenhet om sitt eget lärande. När det är dags för nästa termins utvecklingssamtal skulle jag vilja ha en liten, men noggrant utvald portfolio att relatera till inför, under och efter samtalet. Om möjligt vill jag göra någon form av muntlig dokumentation som en del av denna portfolio.
Funderar över i hur stor utsträckning portfolio har använts som metod för pedagogisk dokumentation i skolan. En kollega hade den uppfattningen att det in princip aldrig har fått någon stor genomslagskraft i skolan, men däremot i förskolan. Jag kände då att jag faktiskt inte visste hur det egentligen förhåller sig. Är det så att det är få skolor som har arbetat med portfolio? Om det är så, hur kommer det sig? Intressanta frågor som bör gå att söka svar på i litteratur eller forskning. Men detta var en parentes i sammanhanget.
Vid förra kursträffen hade vi en intressant diskussion i vår lärgrupp. Den handlade bland annat om hur vi arbetar med dokumentation och portfolio idag. Vi hade väldigt olika erfarenheter, arbetssätt och tillgång till digitala resurser. Detta ledde till att vi verkligen fick möta olika sätt att tänka kring pedagogisk dokumentation och även kring möjligheten till och för- och nackdelar med att använda sig av portfolio med elever i olika åldrar från förskola till högstadie. Vi diskuterade vilka metoder för dokumentation som var möjliga, vilka starka respektive svaga sidor de hade och även hur dokumentation skulle göras tillgänglig för alla inblandade, elever, föräldrar och pedagoger. Det kom fram tankegångar som jag kanske inte hade tänkt i på egen hand. Ett intressant exempel var att dokumentation inte nödvändigtvis måste vara individuell. Vill jag se hur samverkan i grupp fungerar är det ett utmärkt sätt att till exempel spela in samtal mellan eleverna eller filma det arbete de gör. Diskussioner med andra pedagoger är ovärderligt för utvecklingen av nya tankar kring arbetssätt och synsätt på vår verksamhet i skolan/förskolan. Det finns ingen litteratur, föreläsare eller annat som kan ersätta det fullt ut. Utan dessa diskussioner som en del av utbildningar blir det betydligt svårare att få igång en förnyelse- eller förändringsprocess i vårt pedagogiska arbete, upplever jag. Det fungerar på samma sätt med det matteutbildning jag läser. När vi har våra träffar och diskuterar, prövar och utvärderar lär vi oss oerhört mycket av utbytet av varandras olika erfarenheter.
Att lära om och använda olika redskap och metoder för pedagogisk dokumentation har varit en intressant del i kursen så här långt. Att tänka att det finns fullt av möjligheter att arbeta med flera dokumentationsredskap för att det ska bli ett så brett innehåll som möjligt i den dokumentation som sker och för att de ska komplettera varandra på ett givande sätt. Att eleverna blir mer delaktiga i dokumentationen av sitt lärande tror jag skapar större förutsättningar för att väcka intresse och medvetenhet om den utveckling som sker hos dem själva. Det blir mer tydligt för dem att till exempel kunna lyssna på sitt eget resonemang som spelats in, eller se hur de arbetat med någon uppgift genom en kort filminspelning. Elever lär på olika sätt, har olika lärstilar. De har olika styrkor i hur de kan visa vad de lärt. En del presterar bäst skriftligt, andra muntligt och några kanske uppnår bäst resultat genom att i lugn och ro får spela in sig själva när de förklara eller löser en uppgift. Här skapar arbetet med en iPad en goda möjligheter att tillmötesgå elevernas olika lärstilar för att kunna dokumentera och därigenom synliggöra och utveckla deras lärande.
Jag funderar över hur jag ska påbörja min dokumentation mer medvetet med min nuvarande klass. Jag har mina mentorselever och det borde vara möjligt att ha små korta samtal med var och en av dem för att introducera min idé om pedagogisk dokumentation och portfolio. Upplever efter att höstens utvecklingssamtal är avklarade, att flera av eleverna har svårt att reflektera över sitt lärande och att till exempel se något nytt mål de skulle kunna ha framåt i tiden. Det är visserligen åttaåringar det handlar om och de har bara påbörjat sin läranderesa i skolans värld, men genom att erbjuda dem en större möjlighet till att utveckla en förståelse för varför vi arbetar med olika saker, på olika sätt och behöver ha olika mål kan de successivt ta större ansvar för sitt eget lärande.
Med denna reflektion kring min läranderesa så här långt tar jag nu steget vidare in i period 2 med avstamp i filminspelning!
Funderar över i hur stor utsträckning portfolio har använts som metod för pedagogisk dokumentation i skolan. En kollega hade den uppfattningen att det in princip aldrig har fått någon stor genomslagskraft i skolan, men däremot i förskolan. Jag kände då att jag faktiskt inte visste hur det egentligen förhåller sig. Är det så att det är få skolor som har arbetat med portfolio? Om det är så, hur kommer det sig? Intressanta frågor som bör gå att söka svar på i litteratur eller forskning. Men detta var en parentes i sammanhanget.
Vid förra kursträffen hade vi en intressant diskussion i vår lärgrupp. Den handlade bland annat om hur vi arbetar med dokumentation och portfolio idag. Vi hade väldigt olika erfarenheter, arbetssätt och tillgång till digitala resurser. Detta ledde till att vi verkligen fick möta olika sätt att tänka kring pedagogisk dokumentation och även kring möjligheten till och för- och nackdelar med att använda sig av portfolio med elever i olika åldrar från förskola till högstadie. Vi diskuterade vilka metoder för dokumentation som var möjliga, vilka starka respektive svaga sidor de hade och även hur dokumentation skulle göras tillgänglig för alla inblandade, elever, föräldrar och pedagoger. Det kom fram tankegångar som jag kanske inte hade tänkt i på egen hand. Ett intressant exempel var att dokumentation inte nödvändigtvis måste vara individuell. Vill jag se hur samverkan i grupp fungerar är det ett utmärkt sätt att till exempel spela in samtal mellan eleverna eller filma det arbete de gör. Diskussioner med andra pedagoger är ovärderligt för utvecklingen av nya tankar kring arbetssätt och synsätt på vår verksamhet i skolan/förskolan. Det finns ingen litteratur, föreläsare eller annat som kan ersätta det fullt ut. Utan dessa diskussioner som en del av utbildningar blir det betydligt svårare att få igång en förnyelse- eller förändringsprocess i vårt pedagogiska arbete, upplever jag. Det fungerar på samma sätt med det matteutbildning jag läser. När vi har våra träffar och diskuterar, prövar och utvärderar lär vi oss oerhört mycket av utbytet av varandras olika erfarenheter.
Att lära om och använda olika redskap och metoder för pedagogisk dokumentation har varit en intressant del i kursen så här långt. Att tänka att det finns fullt av möjligheter att arbeta med flera dokumentationsredskap för att det ska bli ett så brett innehåll som möjligt i den dokumentation som sker och för att de ska komplettera varandra på ett givande sätt. Att eleverna blir mer delaktiga i dokumentationen av sitt lärande tror jag skapar större förutsättningar för att väcka intresse och medvetenhet om den utveckling som sker hos dem själva. Det blir mer tydligt för dem att till exempel kunna lyssna på sitt eget resonemang som spelats in, eller se hur de arbetat med någon uppgift genom en kort filminspelning. Elever lär på olika sätt, har olika lärstilar. De har olika styrkor i hur de kan visa vad de lärt. En del presterar bäst skriftligt, andra muntligt och några kanske uppnår bäst resultat genom att i lugn och ro får spela in sig själva när de förklara eller löser en uppgift. Här skapar arbetet med en iPad en goda möjligheter att tillmötesgå elevernas olika lärstilar för att kunna dokumentera och därigenom synliggöra och utveckla deras lärande.
Jag funderar över hur jag ska påbörja min dokumentation mer medvetet med min nuvarande klass. Jag har mina mentorselever och det borde vara möjligt att ha små korta samtal med var och en av dem för att introducera min idé om pedagogisk dokumentation och portfolio. Upplever efter att höstens utvecklingssamtal är avklarade, att flera av eleverna har svårt att reflektera över sitt lärande och att till exempel se något nytt mål de skulle kunna ha framåt i tiden. Det är visserligen åttaåringar det handlar om och de har bara påbörjat sin läranderesa i skolans värld, men genom att erbjuda dem en större möjlighet till att utveckla en förståelse för varför vi arbetar med olika saker, på olika sätt och behöver ha olika mål kan de successivt ta större ansvar för sitt eget lärande.
Med denna reflektion kring min läranderesa så här långt tar jag nu steget vidare in i period 2 med avstamp i filminspelning!
torsdag 24 november 2011
Portfolio som pedagogisk metod
Under min lärarutbildning ingick portfoliometoden som en av flera pedagogiska metoder, men när jag började arbeta som lärare efter avslutad utbildning diskuterades inte detta begrepp i någon större utsträckning på de skolor jag arbetade på. Det fanns inte en tydlig tanke och struktur bakom sparandet av elevernas arbeten. Detta i kombination med att jag inte var klasslärare utan arbetade med vissa ämnen i olika klasser ledde till att jag inte själv funderade kring hur jag skulle kunna arbeta med portfolio. Jag har därmed inte några egna erfarenheter av att arbeta strukturerat med portfolio men har egentligen en i grunden positiv inställning till att arbeta med det tillsammans med mina elever. Jag upplever att det under mina sex år i skolan inte har varit "på tapeten", som man säger, med portfolio. Jag känner dock igen beskrivningen av den megaportfolio som nämns av Lars Lindström i förordet till "Att arbeta med portfolio" (Ellmin & Ellmin, s.11) och som jämförs med en container. En portfolio där allt får plats men där det saknas reflektion kring vilket syftet är med att samla allt detta material. Denna metod för att samla elevernas arbete bidrar inte till någon utveckling, medvetenhet eller vidareutveckling av lärandet, varken hos läraren eller hos eleven.
Under mina år som lärare har jag till och från känt en frustration kring att aldrig riktigt hinna strukturera min undervisning på det sätt som jag egentligen skulle vilja göra. Något jag säkerligen inte är ensam om att känna emellanåt. Jag har velat arbeta mer med att involvera och medvetandegöra eleverna i sitt eget lärande i större utsträckning än vad som skett och skapa möjligheter till att samtala och reflektera tillsammans med eleverna kring deras eget lärande och deras egen utveckling. Varför det inte har blivit så beror på olika omständigheter men jag känner nu, när jag läser om portfolio igen, att det kanske är dags att försöka ta tag i detta aktivt och förändra och förnya med siktet inställt på portfoliometoden på något sätt. Det är ju just detta som är så värdefullt med fortbildning, att få inspiration och kunskap för att förnyelse och skapa förutsättningar för nya tankar.
Många gånger fastnar man vid hinder av olika slag i sina försök att förändra och förnya sitt sätt att arbeta. Det handlar ofta om tidsaspekten, att man upplever att man inte hinner vid sidan om det fortlöpande arbetet. Men att arbeta med portfolio behöver egentligen inte innebära en så stor mängd merarbete att det inte går att genomföra. Vore det så skulle ingen arbeta med det. Jag tror att det handlar mycket om att göra det till en naturlig del i det vanliga skolarbetet. Inledningsvis tillsammans med en klass krävs en inkörningsperiod. En tid med mycket arbete kring att få eleverna att bli delaktiga och medvetna om tanken bakom arbetet med portfolio. Det måste få vara en process som leder till en utveckling av hur elevernas arbete och lärande kan dokumenteras. Portfoliometoden kan vara ett sätt att göra det enklare att skapa möjligheter för eleverna att bli delaktiga och få förståelse för vilka mål det finns för deras lärande och få en djupare förståelse för vad som är viktigt att arbeta med och vikten av att reflektera, inte bara göra. Det mer mekaniska producerandet i skolan, om det inte går hand i hand med samtal och reflektion, leder till raka motsatsen än vad tankar kring att använda portfolio som en pedagogisk metod innebär.
Att se på portfolio som en lärstrategi med syfte att skapa miljöer för lärande där eleven får vara aktiv, delaktig, ansvarstagande och reflekterande visar på grundläggande tankar som är viktiga i portfolioarbetet (Ellmin & Ellmin, s.21). Att utgå från elevens starka sidor, dokumentera de arbeten eleven är nöjd med och som visar en utveckling av lärandet är starka argument för portfolio. Att fokusera på det positiva i elevernas arbetsinsatser är centralt i alla sammanhang i skolan och att det lyfts fram tydligt med portfoliometoden känns värdefullt. I led med den pedagogiska dokumentation som görs regelbundet i skolan i form av individuella utvecklingsplaner, skriftliga omdömen med mera kan portfoliometoden ses som ett sätt att skapa bättre förutsättningar för att göra denna dokumentation mer relevant innehållsmässigt utifrån fokus på elevens lärandeutveckling. Det skulle då även kunna innebära att tankarna kring metoden som tidskrävande kan vändas till att se på den som underlättande och tidsbesparande istället. Framför allt kan ett arbetssätt som inkluderar portfolio bidra till en positiv utveckling för huvudpersonen i sammanhanget, eleven. Den samverkan som sker mellan lärare - elev – förälder påverkas positivt i arbetet med portfolio. (Ellmin & Ellmin, s.21). Här finns en värdefull poäng, anser jag, eftersom det många gånger är svårt att göra föräldrarna delaktiga ”på riktigt” i sina barns skolarbete i allmänhet och lärande i synnerhet. Kan jag synliggöra elevernas arbete och utveckling på ett tydligt, inspirerande och lättillgängligt sätt tror jag det kan underlätta denna samverkan. Ett utvecklingssamtal där det finns en stukturerad, genomtänkt och reflekterande dokumentation att utgå ifrån bidrar på ett positivt sätt till ett meningsfullt möte mellan lärare, elev och föräldrar. Att eleven dessutom har huvudrollen och har varit en delaktig i besluten som ligger bakom dokumentationen gör det ännu mer meningsfullt och intressant.
Att läsa denna bok av Ellmin & Ellmin har varit en positiv upplevelse då den innehåller mycket läsning med stort värde för att skapa goda lärmiljöer och förutsättningar för elevernas lärande. Det är viktigt att läsa pedagogisk litteratur som sätter igång egna tankar och funderingar och som kan skapa förutsättningar för att vidareutveckla sitt eget arbetssätt.
Hur kan iPad användas i portfolioarbetet?
Dokumentation som ska samlas i en portfolio kan ske på många olika sätt. Sparandet av dokumentationen kan också ske på många olika sätt. Med hjälp av en iPad blir det lättare att dokumentera med hjälp av ljud och bild. Jag tror att det ger ytterligare en dimension till den pedagogiska dokumentationen. För att till exempel filma och ta bilder när elever arbetar med olika uppgifter krävs i vanliga fall filmkamera, vanlig kamera och så vidare. Med iPad har du allt på plats, lättillgängligt. Det gör att det blir smidigare och ger större möjligheter att regelbundet dokumentera med just ljud och bild som komplement till den skriftliga dokumentation som sker. Eleverna kan arbeta med sina uppgifter och dokumentera på samma gång. Skriva, filma och ta kort under samma lektion. Det skapar bättre förutsättningar för att det blir av att dokumentera på flera olika sätt. Elever har olika lärstilar, olika starka sidor och har olika lätt för att använda sig av olika arbetssätt. Genom att underlätta användandet av olika pedagogiska redskap i lärandet skapas en större variationsrikedom för elevernas lärande. Under denna kurs har jag hela tiden lärt nytt när det gäller användandet av min iPad och det tror jag gäller även för att se vilka möjligheter det finns för att arbeta med portfolio och iPad. Ju mer jag prövar, desto fler möjligheter kommer jag att upptäcka.
Referenser
Ellmin, Birgitta & Ellmin, Roger (2003). Att arbeta med portfolio – teori, förhållningssätt och praktik. Växjö: Förlagshuset Gothia.
fredag 28 oktober 2011
Min läranderesa tillsammans med min iPad...
När kursen började kändes det väldigt spännande och jag blev full av inspiration. Eftersom jag i princip inte kunde någonting om iPad kopplat till det pedagogiska arbetet i skolan innan kursstart har min resa inneburit att jag har lärt mig väldigt mycket.
Det första steget att använda iPaden på olika sätt och upptäcka vilka möjligheter det finns var jättekul! Kommer fortfarande ihåg förvirringen när vi använde en Mac (som jag inte heller hade jobbat med) för att skapa användarkonto, blogg och vad mer det nu var vi gjorde vid första kurstillfället! Gick hem med huvudet fullt av nya kunskaper, nya frågetecken och en massa utropstecken.
Mitt lärande har inneburit en stor utveckling av mina rent tekniska/praktiska kunskaper i användandet av iPaden, bloggandet, gruppskapande i Facebook osv. De olika uppgifterna i kursen har också gjort att jag upptäckt mängder av nya användningsområden och funktioner. Jag upplever även att jag har fått många nya redskap att använda mig av i mitt arbete. Både rent konkreta redskap men även tankeredskap. Till en början var jag skeptisk till att vi inte fick lära oss mer om hur vi skulle använda oss av iPaden och om olika funktioner. Men nu tycker jag att det har varit bra att jag har tvingats ta reda på saker och försöka lösa dem på egen hand eller med hjälp kurskamraterna via Facebook. Att ha en grupp på Facebook är verkligen bra och det har hittills varit en stor tillgång under kursens gång.
Begreppet "Pedagogisk dokumentation" är också intressant. Mycket av mina funderingar har kretsat kring vad det egentligen innebär. Från att inte ha sett på dokumentationen i skolan med några särskilda glasögon har jag nu fått upp ögonen för att tänka mer på syftet med dokumentationen. Att verkligen fundera över vad som gör den pedagogisk. Att det handlar om att synliggöra elevernas lärande för dem själva och för mig som lärare. Jag tänker mer på hur eleverna ska kunna se sin egen utveckling och förstå varför de lär sig det de arbetar med. Det handlar också om att se och lyfta fram mitt eget lärande.
Jag märker också att jag har utvecklat en större medvetenhet om vikten av att se möjligheter med olika arbetssätt och arbetsredskap för elevernas lärande och för den pedagogiska dokumentationen. Att ifrågasätta mitt eget sätt att se på och tänka kring hur man kan arbeta med eleverna i skolan mot de mål som gäller. Detta är en spännande utveckling som kan leda mig in på nya vägar jag inte ens visste fanns!
Att låta eleverna använda mindre traditionella sätt att redovisa sina arbetsuppgifter och visa sina kunskaper på är något som jag verkligen tror mycket på. Fördelarna med detta har jag blivit allt mer övertygad om under denna utbildning. Vi måste möta elevernas nyfikenhet på och kunskap om nya arbetssätt och verktyg. Låt dem spela in, filma, fotografera osv. för att lära på ett varierat sätt. På detta sätt kan vi få större möjlighetet att arbeta individualiserat. Eleverna får större valfrihet för hur de vill genomföra sina arbetsuppgifter och i sina val av vägar att gå för att uppnå de syften och mål som gäller. Elevernas olika lärstilar och olika förmågor kan på detta sätt ges större utrymme.
Här befinner jag mig i nuläget och upplever att detta måste få vara en ständigt pågående process för att inte falla tillbaka i gamla välbekanta hjulspår. Något som tyvärr är alltför lätt! Önskar att många fler på samma arbetsplats gick denna utbildning samtidigt så att vi tillsammans skulle kunna hjälpas åt att hitta nya möjligheter till förändrat arbetssätt när det gäller den pedagogiska dokumentationen och det fortlöpande arbetet med eleverna kring detta. Ensam är inte stark i detta sammanhang! Det är som när man springer en träningsrunda eller ett tävlingslopp och turas om att vara den som springer först. Då turas man också om med att vara den som gör det tyngsta jobbet. Så önskar jag att det vore även med arbetet med "Pedagogisk dokumentation med it-stöd"! Då ökar möjligheterna för att det alltid kommer att vara någon som driver arbetet framåt.
Under dessa månader som utbildningen pågått har jag lärt mig mycket och tror mig ha utvecklats en hel del i mitt sätt att tänka kring pedagogisk dokumentation. Det ska bli spännande att se vad som händer framöver under de månader som återstår av utbildningen. Än finns mycket att lära och många nya upptäckter att göra! Det var allt för denna gång!
torsdag 20 oktober 2011
Radioprogram - puh!!!
När jag äntligen gav mig i kast med uppgiften var den inte så svår rent praktiskt med garageband och så... Men att komma fram till vad det skulle innehålla var en krävande process! Har nu klippt, flyttat och lyssnat.... Klippt grejat och lyssnat.... Nu är jag nöjd. Men ett proffsigt radioprogram kan man inte kalla det. Tror nog att här finns en hel del finesser att lära sig. Pröva, pröva och åter pröva är det som gäller! Försökte få in den i bloggen eller på Facebook, men det gick inte. Kanske försöker igen. Nu blir det iaf paus från radioprogrammandet.
tisdag 6 september 2011
Pedagogisk dokumentation - Vad, hur och varför?
Inledning
Tankar kring pedagogisk dokumentation har snurrat runt i huvudet under sommaren och när det nu är dags att sätta dem på pränt funderar jag över vilken infallsvinkel jag ska ha? Ska jag se på pedagogisk dokumentation som en metod för mig som pedagog att följa mina elevers kunskapsutveckling eller görs den för att eleverna själva ska se och följa sin utveckling? Kan båda dessa viktiga delar slå följe i arbetet med pedagogisk dokumentation och i så fall på vilket sätt?
Svaret på den frågan måste ju vara ja! För vem är det egentligen viktigast att synliggöra lärandet? Inte för mig eller skolverkets kontrollanter, utan för eleven. Alltså måste den pedagogiska dokumentation jag gör utgöras av delar som gör eleven delaktig och som gör hans eller hennes utveckling synlig och möjlig att förstå. Detta i sin tur ger resultat som gagnar både elever och pedagoger. Det känns ofta som att vi i våra diskussioner om dokumentation på min skola fastnar i att det ska finnas underlag som gör att vi har ryggen fri vid kommande inspektioner från Skolverket. Mycket sällan handlar det om hur vi ska göra eleverna delaktiga för att de ska se sin egen utveckling och därigenom kunna ta ett större ansvar och få en större förståelse för vikten av deras egen inställning och arbetsinsats i skolarbetet. Jag känner också igen det Wehner-Godée (2010) skriver om vikten av att den pedagogiska dokumentationen inte enbart ses som ett redskap när ett arbete är avslutat. Så upplever jag att det är på min skola idag och här känner jag själv ett stort behov och en önskan att förändra och förnya. Men det är en process som kräver reflektion kring vad jag vill åstadkomma och hur jag ska kunna genomföra det.
När jag läser kursens litteratur upplever jag att ett stort fokus ligger på arbetet i förskolan. Det gör att jag måste försöka tänka till en extra gång på hur detta ska kunna tillämpas i skolan och vilka funktioner och metoder vi kan använda i skolan. Har förskolorna kommit längre än skolan när det gäller att använda sig av pedagogisk dokumentation? Vad beror det på i såfall? Verksamheterna skiljer sig åt när det gäller antal barn i förhållande till antal pedagoger. Målen för de olika verksamheterna har också stora skillnader och jag tror att dessa båda faktorer gör att möjligheterna till att arbeta med pedagogisk dokumentation är mindre i skolan än i förskolan. Men samtidigt kan jag inte låta bli att fundera över hur mycket som "sitter i väggarna". Har vi som pedagoger på skolan en annan inställning till den dokumentation som sker än vad förskolans pedagoger har? På dessa funderingar har jag inga färdiga svar. Men det är intressanta infallsvinklar när det gäller diskussionen kring pedagogisk dokumentation.
Vad är då pedagogisk dokumentation?!
Resultaten av mina försök att besvara denna fråga har förändrats under tiden som jag läst och begrundat innehåll och innebörd i det jag läst. Parallellt med läsning och reflektion har jag även försökt se hur det ser ut på min arbetsplats när det gäller just pedagogisk dokumentation. Något som, har det visat sig, inte är så lätt att sätta fingret på. Jag upplever att synen på pedagogisk dokumentation som jag har mött den, och kanske även som jag själv har tänkt kring frågan, är att det sker för att utvärdera och kontrollera resultat och måluppfyllelse.
Pedagogisk dokumentation handlar om att pedagogen följer elevernas lärprocess. Att pedagogen synliggör vad, hur och varför eleven lär sig. Elevernas olika kompetenser kan framträda mer tydligt när det finns dokumenterat med möjlighet att titta på i efterhand. Resultatet, den färdiga dokumentationen, kan sedan användas av både pedagog och elev för att reflektera och diskutera kring vad eleven gjort, lärt och tänkt. Detta kan i sin tur ligga till grund för nästa steg när det gäller att planera vad eleven ska arbeta vidare med. Även pedagogens roll i elevens kunskapsskapande kan bli synlig genom dokumentationen om den insats pedagogen gör under elevens arbete finns med.
Dokumentation i skolan förekommer i stor utsträckning men att den ska vara pedagogisk kräver att den sker i ett sammanhang som kan utgöra underlag för planering och genomförande av det fortsatta arbetet, det fortsatta lärandet och leda till fortsatt utveckling.
Min kunskap om och förståelse för vad pedagogisk dokumentation egentligen innebär tycker jag har utvecklats mycket under detta arbete. Samtidigt har det gått hand i hand med en viss frustration över hur problematisk tidsaspekten är för att verkligen genomföra och arbeta med pedagogisk dokumentation. Läser att det krävs att jag omorganiserar mitt eget arbetssätt och försöker förändra mina gamla tidsstrukturer för att få tid och möjlighet att kontinuerligt göra pedagogisk dokumentation. (Wehner-Godée, 2010) Så tror jag att det är. För att lyckas med detta i den utsträckning jag vill och för att dokumentationen ska leda till något positivt och konstruktivt för både elever och för mig som pedagog måste jag hitta ett sätt att genomföra det utan att det blir en stressfaktor.
Pedagogisk dokumentation kan vara något som ger information om var vi står nu, vad eleven kan, hur eleven tänker och lär sig - lärprocessen. För pedagogen kan dokumentationen handla om att ta makten över sin egen praktik (Taguchi, 1997). Jag menar då att detsamma kan gälla för eleverna! Den pedagogiska dokumentationen får dubbel funktion genom att den synliggör både pedagogens förhållningssätt och utveckling likväl som elevens. Eleverna får möjlighet att få syn på sin eget lärande, sina metoder och sin utveckling och kan också dra lärdom av vad de tidigare har gjort och ta steget vidare i sin lärprocess. Eleverna kan söka efter sin egen väg att gå för att lära sig och detta bör göra det lättare för eleven att vara kunskapsskapande istället för kunskapsåterskapande, som Taguchi (1997) berättar om. Det är en intressant språklig nyansskillnad men som i praktiken har en stor betydelseskillnad. Att återskapa kunskap innebär ju enbart att kopiera det som redan lärts av andra medan att skapa kunskap medför att du väver samman din nyvunna kunskap med dina tidigare erfarenheter och kunskaper till något nytt.
Genom att använda olika metoder för dokumentation som bidrar till att elevernas lärande blir tydligt för att i efterhand kunna studera, diskutera och reflektera kring lärprocessen. Pedagogens förhållningssätt och betydelse för elevens utveckling kan också lyftas fram på detta sätt.
Taguchi träffar precis rätt när det gäller vad jag upplever som en svårighet när det gäller förnyelse och reflektion och inställningen till att göra eleverna mer delaktiga i samband med pedagogisk dokumentation. Taguchi menar att "... barnsyn och förhållningssätt är mänskliga, sociala och samhälleliga konstruktioner och att ett syfte med pedagogisk dokumentation är att försöka synliggöra och förstå dessa konstruktioner, så att man som pedagog kan öppna sig för nya konstruktioner." (1997) I min nuvarande arbetsmiljö upplever jag ett visst motstånd just mot att öppna sig för nya konstruktioner. Att släppa in nytänkande och tillåta sig att upptäcka att till exempel arbetssätt och planering måste förändras för att leda vidare i lärprocessen för eleverna.
Taguchi skriver vidare att "ingen föds som en aktiv, ansvarstagande och modig pedagog som vågar låta sig utmanas. Det är något man växer till... ... Vi pedagoger måste ha tålamod med oss själva. Det krävs mycket för att ett förändrat tankesätt ska visa sig i praktisk handling." (1997)
Återkommer till bristen på tid som jag ser som ett hinder för att utveckla den pedagogiska dokumentationen och förnya det synsätt som finns på min arbetsplats i nuläget. Det krävs tid för pedagogiska diskussioner och att det inte upplevs som negativ kritik mot det sätt man arbetar idag. För att utveckla och utvecklas krävs mod att ifrågasätta sitt eget sätt att tänka och arbeta och mod att ta in och värdera andra synsätt och låta dem leda till något nytt som även tar till vara det positiva i nuvarande arbetssätt. För att vilja lägga ner den tid och kraft det krävs behöver fördelarna upplevas tydligt för var och en som är delaktig.
Hur ofta är det inte så att man efter en föreläsning, kurs eller utbildning kommer tillbaka fylld av nya idéer, tankar och föresatser att förändra och förnya. Men efter en tid är man tillbaka, om inte i samma, så i allafall i liknande sätt att arbeta. Vad beror det på? Hur kan detta mönster brytas? Nytänkande får säkerligen lättare fotfäste ju fler på samma arbetsplats som är med på samma tåg. Att ensam komma tillbaka och vilja starta en förändringsprocess är svårare. Det är förmodligen på samma sätt med arbetet med pedagogisk dokumentation. Det krävs att flera, helst alla i arbetslaget eller på skolan har viljan att försöka arbeta mer aktivt med detta.
Hillevi Lenz Taguchi (1997) skriver att pedagogisk dokumentation synliggör den osynliga - inre - pedagogiska miljön. Är det så att de inre lärprocesser som sker hos eleven kan bli synliga? Ja, det tror jag om dokumentationen görs på rätt sätt och om reflektioner kring det dokumenterade görs tillsammans med både eleven och med andra pedagoger. Då kan resultatet bli som ett nytt trappsteg att ta nästa kliv ifrån.
När jag läser om den helhetssyn på barns behov som Taguchi beskriver (1997) funderar jag över vilken syn på barns behov som vi har i skolan? Kan pedagogisk dokumentation bidra till att uppfylla något av dess behov? Genom att ge barnen möjligheter att se sin egen utveckling inom olika områden blir de mer medvetna om sina egna styrkor och svagheter och kan själva bli delaktiga i sin utveckling. Pedagogisk dokumentation kan bidra till att stärka barnens självförtroende och ge dem större tillit till sin egen förmåga och ge dem möjlighet att påverka sina resultat. I led med tankar som fötts under en nyligen påbörjad utbildning inom matematik tänker jag att pedagogisk dokumentation som sker på ett genomtänkt sätt med tydligt syfte kan motverka till exempel föräldrars negativa inställning att till exempel arbeta utan mattebok. Genom att elever och föräldrar tydligt ser utvecklingen kan tveksamhet och oro vändas till en mer positiv inställning och tillit till att målen uppnås även utan lärobok. Något som man kan möta som pedagog är också att barnen inte ser varför vi arbetar med det vi gör. Om vi till exempel ritar mönster eller arbetar med volym med hjälp av vatten kan eleverna undra när vi ska börja arbeta med matte. Om vi i vår pedagogiska dokumentation kan tydliggöra syftet och målet med det vi gör kanske det tillsammans med samtal och reflektion kan underlätta för eleverna att förstå och se sambandet med arbetet i matteboken.
För elevernas skull är pedagogisk dokumentation oerhört viktig. Den kan bidra till att varje elev får möjlighet att se och reflektera kring sin egen lärprocess, sin egen kunskapsutveckling och de tillvägagångssätt han eller hon använder sig av. Eleverna kan få större inflytande och i större utsträckning få större makt över sin egen utveckling. Blir dokumentation tydlig och konkret med hjälp av till exempel bilder och film skapar det bättre förutsättningar för eleverna att upptäcka och bli mer medvetna om att de faktiskt utvecklas. Något som kan vara nästan osynligt när man bara arbetar på fram till utvecklingssamtal då allt plötsligt ska diskuteras och utvärderas. Det är inte lätt för eleverna att vara aktiva och engagerade i detta arbete om de inte har varit delaktiga på vägen fram mot målen. Mål, som även de, kan vara osynliga för dem om inte ett aktivt och återkommande arbete med att lyfta fram målen sker.
"Genom att observera och dokumentera hur aktiviteter kommer igång kan vi samla på idéer till vad som fungerar särskilt bra som igångsättare." (Wehner-Godée, 2010) Här är betydelsen av dokumentation stor för att få möjlighet att i efterhand studera och reflektera kring vilka avgörande faktorer som fanns under arbetets gång som bidrog till att det fungerade så bra. Hur många gånger händer inte att man på en skola har konstaterat att en lektion har varit riktigt lyckad och genomförts på ett sätt som fungerade mycket bra. Eleverna kom igång och arbetade och/eller diskuterade engagerat. Det är inte alltid vi kan sätta fingret på vad som var den bidragande faktorn till framgången. Hade tillfället dokumenterats hade det skapat större möjligheter att upptäcka vad som påverkade resultatet. Dokumentationen kan också leda till en vidareutveckling och fördjupning av det eleven i första skedet gjort, sagt, tyckt och tänkt.
Jag har inte hittat begreppet pedagogisk dokumentation i läroplanen, Lgr 11, men det finns flera saker som lyfter fram vikten och nödvändigheten av att göra eleverna delaktiga fortlöpande under sin tid i skolan. Det står till exempel att eleverna ska vara delaktiga "i planering och utvärdering av den dagliga undervisningen..." och därmed kunna "... utveckla sin förmåga att utöva inflytande och ansvar." Några av skolans övergripande mål tyder också på att användandet av pedagogisk dokumentation är en av förutsättningarna för att dessa mål ska vara möjliga att uppnå. Varje elev ska ta ett personligt ansvar för sina studier och sin arbetsmiljö, successivt utöva ett allt större inflytande över sin utbildning och läraren ska bidra till att eleverna får inflytande över arbetssätt, arbetsformer och innehåll i undervisningen. Eleverna behöver här hjälp med redskap för att kunna se och reflektera kring det han eller hon gjort. Finns det dokumenterat underlättar det för både elev och pedagog att gå tillbaka och göra just detta.
Referenslista
Skolverket Lgr 11, Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011
Christina Wehner-Godée, Att fånga lärandet, Liber förlag, Stockholm 2010.
Hillevi Lenz Taguchi, Varför pedagogisk dokumentation?, Stockholms Universitetsförlag, 1997.
torsdag 25 augusti 2011
Den svårfångade reflektionen 3
Vad är egentligen reflektion? Något som bryter gamla tankemönster och utvecklar nya och att söka lösningar på frågeställningar, som Emsheimer m.fl. skriver? Att röra om i grytan bland alla tankar och tidigare erfarenheter för att få ny struktur på dem? Det kan kanske i nästa steg leda till nya tankesätt, nya infallsvinklar och idéer. Begreppet reflektion är verkligen svårfångat.
Läser i boken (Emsheimer m.fl. 2005) ett citat från Skolverket som säger att det är "Ett allt högre tempo, en allt intensivare kommunikation och rörlighet, en snabbt växande kunskapsmängd..." Detta får mig att fundera över behovet av att arbeta med reflektion tillsammans med eleverna. I led med det Skolverket säger ovan bör behovet av att lyfta fram begreppet reflektion i arbetet med eleverna i skolan vara stort. Att försöka skapa möjlighet till eftertanke, funderingar och samtal inom olika områden.
"Skolan ska sträva efter att varje elev lär sig lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper som redskap för att - reflektera över erfarenheter." (Emsheimer m.fl. 2005) Detta är, tror jag, en livkunskap man har stor användning av i många sammanhang både i och utanför skolans värld. Det är väl just den typen av förmågor vi pedagoger bör försöka hjälpa barnen att få med sig i sin ryggsäck. Den tid borde vara förbi när skolan förmedlar kunskap för att klara proven, eller för att vi ska "bocka av" det man "ska" lära sig i skolan.
Att diskutera innebörden av begreppet och att få rikliga och regelbundna möjligheter att pröva sig fram i sitt reflekterande bör vara nödvändigt för att de ska kunna bygga upp och utveckla sin förmåga att reflektera. Detta behöver kanske inte kräva en massa förberedelser i alla lägen. Konsten är nog att väva in det som en daglig och naturlig del under skoldagen. Att det inte måste vara en stor och krävande procedur som innebär lång förberedelsetid. Men jag tror även att det kan vara viktigt att avsätta öronmärkt tid för reflektion vid återkommande tillfällen. Till exempel i elevernas loggbok eller dagbok i början eller slutet av veckan.
Jag funderar mycket över hur jag ska kunna få in mer reflektion tillsammans med den åldersgrupp jag arbetar med. Hur kan jag arbeta på en grundläggande och lättillgänglig nivå för att det ska fungera bra med de yngsta eleverna i skolan? Kanske krånglar jag till det genom att fundera så mycket över hur? Genom att sätta igång och prata med eleverna och pröva mig fram och dra lärdom av det vi gör och vart det leder kanske mycket ger sig av sig självt och leder vidare till nya tankar kring hur jag kan arbeta med reflektion.
Emsheimer m.fl. (2005) skriver att enligt den förra läroplanen "måste barn och ungdomar i ökad utsträckning få möjlighet att reflektera, analysera, redovisa och gestalta sitt vetande på skilda sätt genom olika språkformer." Är detta något vi ger för lite utrymme för i skolan? Det kanske har en större betydelse för inlärning och utveckling hos eleverna är vad jag själv reflekterat över tidigare. Kanske är reflektion något som gör att några elever kommer att se större meningsfullhet i det vi gör i skolan genom att de själva får möjlighet att diskutera och fundera över vad de vill, varför de gör saker och hur de lär sig bäst.
I det område jag arbetar nu upplever jag att barnen i stor utsträckning har väldigt liten eller ingen erfarenhet av diskussion och reflektion tillsammans med andra. Det medför att det krävs en förhållandevis stor insats av mig som pedagog för att skapa goda förutsättningar för att komma igång med detta. När jag läser om bilders betydelse för reflektion i "Den svårfångade reflektionen" (Emsheimer m.fl. 2005) tänker jag att detta kanske kan vara en god väg in till reflekterande samtal med barnen. Med bilden som redskap kan det lättare skapas spontana reaktioner och väckas tankar och funderingar. Även litteratur kan vara en bra ingång. Att gestalta viktiga frågor i fiktiva personer kan underlätta samtal och diskissioner.
Att ställa de "rätta" frågorna eller presentera bilder, text, information och/eller påståenden i olika former för att få igång samtal och diskussioner är en utmaning för mig som pedagog. Ett samtal under en lektion kan lätt falla platt till marken om det inte finns något som för det vidare. Emsheimer m.fl. (2005) ställer tänkvärda frågor som "var det sökta rummet för bästa möjliga reflektion ligger? Hur mycket har det med en yttre fysisk plats att göra och hur stor del utgörs av mental rumslighet hos den eller de som reflekterar? När och hur ger vi rum för att tänka och känna? Och hur mycket konkret handlingsutrymme behövs det för att detta ska kunna ske?" Hur ser det ut i vårt samhälle och i skolan när det gäller tid och rum för eftertanke, för reflektion och samtal? Hur ofta rusar vi på i full fart? Kanske mer vanligt än man tror.
Det är en intressant tanke att utgå från en och samma händelse men försöka se den med olika glasögon. Att försöka sätta sig in en annan persons situation, t.ex. någon med en annan kulturell bakgrund eller med en annan social bakgrund och diskutera utifrån den synvinkeln. Att se saker i svart eller vitt, rätt eller fel är vanligt för barn och unga (kanske även för vuxna...) och då upplever jag att de kan vara extra viktigt att försöka se saker ur en annan synvinkel. Att skapa möjligheter att upptäcka att det finns andra sätt att tänka som inte nödvändigtvis är mindre rätt än mitt eget sätt.
När jag läser om Karolinas funderingar på hur andra ser på henne i en vardaglig situation som när hon cyklar till sitt jobb (Emsheimer m.fl. 2005)
känner jag igen mina egna tankar i olika sammanhang. Om jag ser mig själv i spegeln innan jag ska iväg någonstans tänker jag t.ex. "så här ser jag bra ut". Samtidigt kan jag fundera över hur andra ser på mig. Ser jag likadan ut i deras ögon? Om jag trivs och känner mig nöjd uppfattar andra mig mer positivt då också? Påverkar det andras uppfattning?
I boken ställs en fråga till mig som läsare "-Känner du igen det här sättet att tänka kring något så vanligt som hur du ser ut när du cyklar och dessutom tänka steget att se hur det tar sig ut på bild?" Svaret blir ett nja eftersom steget till att tänka på hur det ser ut på bild inte har infunnit sig i mina tankebanor. Däremot finns det något speciellt med bilder av sig själv, upplever jag. Jag tycker sällan att bilden av mig själv i olika situationer motsvarar den bild jag har i mitt huvud. Undrar vad det beror på? Men att det är vanligt är jag ganska säker på då jag ofta hör andras kommentarer om tagna fotografiers resultat. Kan jag med hjälp av ett fotografi få syn på andras bild av mig? Troligen inte då det säkerligen sker en personlig tolkning av hur någon ser ut utifrån respektive persons inre värld.
Det är en intressant tanke att göra som Nina och Katarina i boken. Låta sina tankar om hur de vill se sig själva i bild utgöra grunden för ett arbete med mycket samarbete, diskussion och reflektion. Säkerligen mycket givande på olika plan. Att möta andras synsätt och ställa det i relation till sitt eget är utvecklande. Det framgår också tydligt i boken (Emsheimer m.fl. 2005) att bilder kan utgöra en bra grund för samtal och reflektion. I bokens exempel föds många frågor och funderingar hos betraktarna.
På olika ställen i boken (Emsheimer m.fl. 2005) definieras begreppet "Reflektion" på olika sätt. Det jämställs till exempel med att "begrunda" och att det i sin grundbetydelse innebär "en rörelse fram och åter" då syftande till tankens förflyttning enligt min tolkning. Peter Emsheimer skriver vidare "Reflektion handlar i någon mening om forskningsmetod, vilket innebär en uppsättning av data, bearbetning av data och i slutändan analys och diskussion om vad data och dess bearbetning leder fram till." (Emsheimer m.fl. 2005)
När jag läste om läraren som stannar hos eleven när den behöver hjälp och går när han/hon förstått funderade jag över hur ofta man som pedagog i klassrummet stannar upp och pratar med eleven om hur det går, frågar hur eleven tänker och får ett samtal med temat "Varför går det bra just nu?" istället för "Varför är det svårt just nu?" som enligt min erfarenhet är en betydligt vanligare frågeställning än den förra. Intressant att fundera över. Tyvärr är det ofta många som behöver hjälp på samma gång och då finns liten tid över till att ägna åt det som flyter på fint. Men för reflektionens skull vore det värdefullt med mer tid för den typen av samtal. Alltså ställer jag frågan till mig själv: Hur ofta reflekterar jag när allting går bra?
Efter att ha läst denna något svårtillgängliga bok upplever jag att reflektion verkligen är ett svårfångat begrepp som bokens titel antyder. Den har satt igång en hel del tankar hos mig, men även skapat en viss förvirring kring vad det egentligen innebär att reflektera. Kände nog i början av läsningen att jag upplevde reflekterandet i arbetet med eleverna enklare att åstadkomma än vad jag gör nu. Men tänker att jag får låta det jag har läst sjunka undan ett tag och därefter fundera vidare över hur vi kan reflektera vidare i skolan.
Läser i boken (Emsheimer m.fl. 2005) ett citat från Skolverket som säger att det är "Ett allt högre tempo, en allt intensivare kommunikation och rörlighet, en snabbt växande kunskapsmängd..." Detta får mig att fundera över behovet av att arbeta med reflektion tillsammans med eleverna. I led med det Skolverket säger ovan bör behovet av att lyfta fram begreppet reflektion i arbetet med eleverna i skolan vara stort. Att försöka skapa möjlighet till eftertanke, funderingar och samtal inom olika områden.
"Skolan ska sträva efter att varje elev lär sig lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper som redskap för att - reflektera över erfarenheter." (Emsheimer m.fl. 2005) Detta är, tror jag, en livkunskap man har stor användning av i många sammanhang både i och utanför skolans värld. Det är väl just den typen av förmågor vi pedagoger bör försöka hjälpa barnen att få med sig i sin ryggsäck. Den tid borde vara förbi när skolan förmedlar kunskap för att klara proven, eller för att vi ska "bocka av" det man "ska" lära sig i skolan.
Att diskutera innebörden av begreppet och att få rikliga och regelbundna möjligheter att pröva sig fram i sitt reflekterande bör vara nödvändigt för att de ska kunna bygga upp och utveckla sin förmåga att reflektera. Detta behöver kanske inte kräva en massa förberedelser i alla lägen. Konsten är nog att väva in det som en daglig och naturlig del under skoldagen. Att det inte måste vara en stor och krävande procedur som innebär lång förberedelsetid. Men jag tror även att det kan vara viktigt att avsätta öronmärkt tid för reflektion vid återkommande tillfällen. Till exempel i elevernas loggbok eller dagbok i början eller slutet av veckan.
Jag funderar mycket över hur jag ska kunna få in mer reflektion tillsammans med den åldersgrupp jag arbetar med. Hur kan jag arbeta på en grundläggande och lättillgänglig nivå för att det ska fungera bra med de yngsta eleverna i skolan? Kanske krånglar jag till det genom att fundera så mycket över hur? Genom att sätta igång och prata med eleverna och pröva mig fram och dra lärdom av det vi gör och vart det leder kanske mycket ger sig av sig självt och leder vidare till nya tankar kring hur jag kan arbeta med reflektion.
Emsheimer m.fl. (2005) skriver att enligt den förra läroplanen "måste barn och ungdomar i ökad utsträckning få möjlighet att reflektera, analysera, redovisa och gestalta sitt vetande på skilda sätt genom olika språkformer." Är detta något vi ger för lite utrymme för i skolan? Det kanske har en större betydelse för inlärning och utveckling hos eleverna är vad jag själv reflekterat över tidigare. Kanske är reflektion något som gör att några elever kommer att se större meningsfullhet i det vi gör i skolan genom att de själva får möjlighet att diskutera och fundera över vad de vill, varför de gör saker och hur de lär sig bäst.
I det område jag arbetar nu upplever jag att barnen i stor utsträckning har väldigt liten eller ingen erfarenhet av diskussion och reflektion tillsammans med andra. Det medför att det krävs en förhållandevis stor insats av mig som pedagog för att skapa goda förutsättningar för att komma igång med detta. När jag läser om bilders betydelse för reflektion i "Den svårfångade reflektionen" (Emsheimer m.fl. 2005) tänker jag att detta kanske kan vara en god väg in till reflekterande samtal med barnen. Med bilden som redskap kan det lättare skapas spontana reaktioner och väckas tankar och funderingar. Även litteratur kan vara en bra ingång. Att gestalta viktiga frågor i fiktiva personer kan underlätta samtal och diskissioner.
Att ställa de "rätta" frågorna eller presentera bilder, text, information och/eller påståenden i olika former för att få igång samtal och diskussioner är en utmaning för mig som pedagog. Ett samtal under en lektion kan lätt falla platt till marken om det inte finns något som för det vidare. Emsheimer m.fl. (2005) ställer tänkvärda frågor som "var det sökta rummet för bästa möjliga reflektion ligger? Hur mycket har det med en yttre fysisk plats att göra och hur stor del utgörs av mental rumslighet hos den eller de som reflekterar? När och hur ger vi rum för att tänka och känna? Och hur mycket konkret handlingsutrymme behövs det för att detta ska kunna ske?" Hur ser det ut i vårt samhälle och i skolan när det gäller tid och rum för eftertanke, för reflektion och samtal? Hur ofta rusar vi på i full fart? Kanske mer vanligt än man tror.
Det är en intressant tanke att utgå från en och samma händelse men försöka se den med olika glasögon. Att försöka sätta sig in en annan persons situation, t.ex. någon med en annan kulturell bakgrund eller med en annan social bakgrund och diskutera utifrån den synvinkeln. Att se saker i svart eller vitt, rätt eller fel är vanligt för barn och unga (kanske även för vuxna...) och då upplever jag att de kan vara extra viktigt att försöka se saker ur en annan synvinkel. Att skapa möjligheter att upptäcka att det finns andra sätt att tänka som inte nödvändigtvis är mindre rätt än mitt eget sätt.
När jag läser om Karolinas funderingar på hur andra ser på henne i en vardaglig situation som när hon cyklar till sitt jobb (Emsheimer m.fl. 2005)
känner jag igen mina egna tankar i olika sammanhang. Om jag ser mig själv i spegeln innan jag ska iväg någonstans tänker jag t.ex. "så här ser jag bra ut". Samtidigt kan jag fundera över hur andra ser på mig. Ser jag likadan ut i deras ögon? Om jag trivs och känner mig nöjd uppfattar andra mig mer positivt då också? Påverkar det andras uppfattning?
I boken ställs en fråga till mig som läsare "-Känner du igen det här sättet att tänka kring något så vanligt som hur du ser ut när du cyklar och dessutom tänka steget att se hur det tar sig ut på bild?" Svaret blir ett nja eftersom steget till att tänka på hur det ser ut på bild inte har infunnit sig i mina tankebanor. Däremot finns det något speciellt med bilder av sig själv, upplever jag. Jag tycker sällan att bilden av mig själv i olika situationer motsvarar den bild jag har i mitt huvud. Undrar vad det beror på? Men att det är vanligt är jag ganska säker på då jag ofta hör andras kommentarer om tagna fotografiers resultat. Kan jag med hjälp av ett fotografi få syn på andras bild av mig? Troligen inte då det säkerligen sker en personlig tolkning av hur någon ser ut utifrån respektive persons inre värld.
Det är en intressant tanke att göra som Nina och Katarina i boken. Låta sina tankar om hur de vill se sig själva i bild utgöra grunden för ett arbete med mycket samarbete, diskussion och reflektion. Säkerligen mycket givande på olika plan. Att möta andras synsätt och ställa det i relation till sitt eget är utvecklande. Det framgår också tydligt i boken (Emsheimer m.fl. 2005) att bilder kan utgöra en bra grund för samtal och reflektion. I bokens exempel föds många frågor och funderingar hos betraktarna.
På olika ställen i boken (Emsheimer m.fl. 2005) definieras begreppet "Reflektion" på olika sätt. Det jämställs till exempel med att "begrunda" och att det i sin grundbetydelse innebär "en rörelse fram och åter" då syftande till tankens förflyttning enligt min tolkning. Peter Emsheimer skriver vidare "Reflektion handlar i någon mening om forskningsmetod, vilket innebär en uppsättning av data, bearbetning av data och i slutändan analys och diskussion om vad data och dess bearbetning leder fram till." (Emsheimer m.fl. 2005)
När jag läste om läraren som stannar hos eleven när den behöver hjälp och går när han/hon förstått funderade jag över hur ofta man som pedagog i klassrummet stannar upp och pratar med eleven om hur det går, frågar hur eleven tänker och får ett samtal med temat "Varför går det bra just nu?" istället för "Varför är det svårt just nu?" som enligt min erfarenhet är en betydligt vanligare frågeställning än den förra. Intressant att fundera över. Tyvärr är det ofta många som behöver hjälp på samma gång och då finns liten tid över till att ägna åt det som flyter på fint. Men för reflektionens skull vore det värdefullt med mer tid för den typen av samtal. Alltså ställer jag frågan till mig själv: Hur ofta reflekterar jag när allting går bra?
Efter att ha läst denna något svårtillgängliga bok upplever jag att reflektion verkligen är ett svårfångat begrepp som bokens titel antyder. Den har satt igång en hel del tankar hos mig, men även skapat en viss förvirring kring vad det egentligen innebär att reflektera. Kände nog i början av läsningen att jag upplevde reflekterandet i arbetet med eleverna enklare att åstadkomma än vad jag gör nu. Men tänker att jag får låta det jag har läst sjunka undan ett tag och därefter fundera vidare över hur vi kan reflektera vidare i skolan.
söndag 12 juni 2011
Den svårfångade reflektionen 2
Begreppet reflektion används lättvindigt, kanske även av mig själv ibland. Men detta är jag långt ifrån ensam om märker jag när jag läser vidare om hur studenter och utbildare resonerat kring begreppet i exemplen i boken. (Emsheimer m.fl. 2005)
Med att reflektera måste jag ha som syfte att vilja komma vidare i mitt tänkande, att försöka hitta andra vägar att gå, nya lösningar, nya arbetssätt, nya infallsvinklar osv. Reflektion nämns ofta i samband med just problem och svårigheter i olika sammanhang och då är den ju oerhört viktig. Men det är lika viktigt att reflektera när något fungerar. När allt rullar på enligt planen och man når dit man tänkt sig. Att då reflektera över varför det fungerade som jag ville och vad jag gjorde annorlunda jämfört med något annat tillfälle när det inte gick lika bra kan ge mycket värdefullt att ta med sig.
Att läsa om fantasins betydelse för att tänka nytt känns bra. Jag är en person som ofta får idéer och infall tillsammans med eleverna och försöker följa dem. Många gånger kan jag känna att det är något annat jag missar då. Hur hade det blivit om jag följt den ursprungliga planen helt och hållet? Men det är förhoppningsvis så att eleverna vid dessa tillfällen lär sig andra viktiga saker och även lär sig det de ska fast på ett annat sätt. Kanske är det en omedveten reflektion kring hur lärandet ska/kan gå till. Jag har ju en grund att stå på som utgörs av erfarenhet och kompetens och denna grund i kombination med det nytänkande som "infallen" kan innehålla bör ju leda till något bra för eleverna och även för mig som pedagog.
Något som jag inte gör i tillräckligt stor utsträckning är att efter skoldagens slut ta mig tid att sitta ner och tänka igenom vad vi har gjort och vad som har hänt. Den vardagliga reflektionen är väldigt värdefull men jag prioriterar inte denna tillräckligt inser jag. Nu när jag tänker på det känner jag igen dessa tankegångar från min studietid. Minns att jag tänkte att jag skulle göra detta en kort stund varje dag. Men så har det tyvärr inte blivit. Det beror troligen på en kombination av att prioritera fel saker, tidsbrist och att den betydelse jag upplevde att det hade under lärarutbildningen glömdes bort när jag kom ut i verkligheten.
Kanske kan den pedagogiska dokumentationen skapa möjligheter för eleverna att i efterhand upptäcka fler syften med det de arbetade med än vad som lyftes fram inför och under arbetet. Om man t.ex. filmat eller fotograferat under arbetets gång kan eleverna upptäcka nya saker när de tittar. Saker som kan leda till samtal och diskussioner kring innehållet. Jag som pedagog erbjuds också en möjlighet att i efterhand studera det eleverna arbetat med och reflektera kring resultatet och elevernas insatser och lärande.
Något jag kände igen mig själv i och även mött hos många andra pedagoger kom jag att tänka på när jag läste om "new understanding of taken-for-granted-assumptions" i boken. Just detta att det är så mycket man tar för givet i olika sammanhang. Att våga ifrågasätta och försöka tänka nytt i det som är välkänt är många gånger svårt. Speciellt om man möter motstånd från andra pedagoger som tycker att det är bra som det är. Då är det lätt att själv tänka att det nog är bra utan att vi behöver ändra på något.
Tillfällen som hade kunnat leda till reflektion och nya infallsvinklar är när det är svårigheter kring någon elev. Detta tas ofta upp t.ex. på en rast eller oplanerat efter skoldagens slut. Många gånger blir det bara konstateranden kring det faktum att det är ett problem. Steget vidare infaller inte lika ofta då tiden inte finns vid just det tillfället. Då om något skulle diskussion och bollande av tankar och nya förslag kring vad som kan göras vara oerhört värdefulla och kunna leda vidare till något nytt.
- Posted using BlogPress from my iPad
Med att reflektera måste jag ha som syfte att vilja komma vidare i mitt tänkande, att försöka hitta andra vägar att gå, nya lösningar, nya arbetssätt, nya infallsvinklar osv. Reflektion nämns ofta i samband med just problem och svårigheter i olika sammanhang och då är den ju oerhört viktig. Men det är lika viktigt att reflektera när något fungerar. När allt rullar på enligt planen och man når dit man tänkt sig. Att då reflektera över varför det fungerade som jag ville och vad jag gjorde annorlunda jämfört med något annat tillfälle när det inte gick lika bra kan ge mycket värdefullt att ta med sig.
Att läsa om fantasins betydelse för att tänka nytt känns bra. Jag är en person som ofta får idéer och infall tillsammans med eleverna och försöker följa dem. Många gånger kan jag känna att det är något annat jag missar då. Hur hade det blivit om jag följt den ursprungliga planen helt och hållet? Men det är förhoppningsvis så att eleverna vid dessa tillfällen lär sig andra viktiga saker och även lär sig det de ska fast på ett annat sätt. Kanske är det en omedveten reflektion kring hur lärandet ska/kan gå till. Jag har ju en grund att stå på som utgörs av erfarenhet och kompetens och denna grund i kombination med det nytänkande som "infallen" kan innehålla bör ju leda till något bra för eleverna och även för mig som pedagog.
Något som jag inte gör i tillräckligt stor utsträckning är att efter skoldagens slut ta mig tid att sitta ner och tänka igenom vad vi har gjort och vad som har hänt. Den vardagliga reflektionen är väldigt värdefull men jag prioriterar inte denna tillräckligt inser jag. Nu när jag tänker på det känner jag igen dessa tankegångar från min studietid. Minns att jag tänkte att jag skulle göra detta en kort stund varje dag. Men så har det tyvärr inte blivit. Det beror troligen på en kombination av att prioritera fel saker, tidsbrist och att den betydelse jag upplevde att det hade under lärarutbildningen glömdes bort när jag kom ut i verkligheten.
Kanske kan den pedagogiska dokumentationen skapa möjligheter för eleverna att i efterhand upptäcka fler syften med det de arbetade med än vad som lyftes fram inför och under arbetet. Om man t.ex. filmat eller fotograferat under arbetets gång kan eleverna upptäcka nya saker när de tittar. Saker som kan leda till samtal och diskussioner kring innehållet. Jag som pedagog erbjuds också en möjlighet att i efterhand studera det eleverna arbetat med och reflektera kring resultatet och elevernas insatser och lärande.
Något jag kände igen mig själv i och även mött hos många andra pedagoger kom jag att tänka på när jag läste om "new understanding of taken-for-granted-assumptions" i boken. Just detta att det är så mycket man tar för givet i olika sammanhang. Att våga ifrågasätta och försöka tänka nytt i det som är välkänt är många gånger svårt. Speciellt om man möter motstånd från andra pedagoger som tycker att det är bra som det är. Då är det lätt att själv tänka att det nog är bra utan att vi behöver ändra på något.
Tillfällen som hade kunnat leda till reflektion och nya infallsvinklar är när det är svårigheter kring någon elev. Detta tas ofta upp t.ex. på en rast eller oplanerat efter skoldagens slut. Många gånger blir det bara konstateranden kring det faktum att det är ett problem. Steget vidare infaller inte lika ofta då tiden inte finns vid just det tillfället. Då om något skulle diskussion och bollande av tankar och nya förslag kring vad som kan göras vara oerhört värdefulla och kunna leda vidare till något nytt.
- Posted using BlogPress from my iPad
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)