Den svårfångade reflektionen 3

Vad är egentligen reflektion? Något som bryter gamla tankemönster och utvecklar nya och att söka lösningar på frågeställningar, som Emsheimer m.fl. skriver? Att röra om i grytan bland alla tankar och tidigare erfarenheter för att få ny struktur på dem? Det kan kanske i nästa steg leda till nya tankesätt, nya infallsvinklar och idéer. Begreppet reflektion är verkligen svårfångat.

Läser i boken (Emsheimer m.fl. 2005) ett citat från Skolverket som säger att det är "Ett allt högre tempo, en allt intensivare kommunikation och rörlighet, en snabbt växande kunskapsmängd..." Detta får mig att fundera över behovet av att arbeta med reflektion tillsammans med eleverna. I led med det Skolverket säger ovan bör behovet av att lyfta fram begreppet reflektion i arbetet med eleverna i skolan vara stort. Att försöka skapa möjlighet till eftertanke, funderingar och samtal inom olika områden.

"Skolan ska sträva efter att varje elev lär sig lyssna, diskutera, argumentera och använda sina kunskaper som redskap för att - reflektera över erfarenheter." (Emsheimer m.fl. 2005) Detta är, tror jag, en livkunskap man har stor användning av i många sammanhang både i och utanför skolans värld. Det är väl just den typen av förmågor vi pedagoger bör försöka hjälpa barnen att få med sig i sin ryggsäck. Den tid borde vara förbi när skolan förmedlar kunskap för att klara proven, eller för att vi ska "bocka av" det man "ska" lära sig i skolan.

Att diskutera innebörden av begreppet och att få rikliga och regelbundna möjligheter att pröva sig fram i sitt reflekterande bör vara nödvändigt för att de ska kunna bygga upp och utveckla sin förmåga att reflektera. Detta behöver kanske inte kräva en massa förberedelser i alla lägen. Konsten är nog att väva in det som en daglig och naturlig del under skoldagen. Att det inte måste vara en stor och krävande procedur som innebär lång förberedelsetid. Men jag tror även att det kan vara viktigt att avsätta öronmärkt tid för reflektion vid återkommande tillfällen. Till exempel i elevernas loggbok eller dagbok i början eller slutet av veckan.

Jag funderar mycket över hur jag ska kunna få in mer reflektion tillsammans med den åldersgrupp jag arbetar med. Hur kan jag arbeta på en grundläggande och lättillgänglig nivå för att det ska fungera bra med de yngsta eleverna i skolan? Kanske krånglar jag till det genom att fundera så mycket över hur? Genom att sätta igång och prata med eleverna och pröva mig fram och dra lärdom av det vi gör och vart det leder kanske mycket ger sig av sig självt och leder vidare till nya tankar kring hur jag kan arbeta med reflektion.

Emsheimer m.fl. (2005) skriver att enligt den förra läroplanen "måste barn och ungdomar i ökad utsträckning få möjlighet att reflektera, analysera, redovisa och gestalta sitt vetande på skilda sätt genom olika språkformer." Är detta något vi ger för lite utrymme för i skolan? Det kanske har en större betydelse för inlärning och utveckling hos eleverna är vad jag själv reflekterat över tidigare. Kanske är reflektion något som gör att några elever kommer att se större meningsfullhet i det vi gör i skolan genom att de själva får möjlighet att diskutera och fundera över vad de vill, varför de gör saker och hur de lär sig bäst.

I det område jag arbetar nu upplever jag att barnen i stor utsträckning har väldigt liten eller ingen erfarenhet av diskussion och reflektion tillsammans med andra. Det medför att det krävs en förhållandevis stor insats av mig som pedagog för att skapa goda förutsättningar för att komma igång med detta. När jag läser om bilders betydelse för reflektion i "Den svårfångade reflektionen" (Emsheimer m.fl. 2005) tänker jag att detta kanske kan vara en god väg in till reflekterande samtal med barnen. Med bilden som redskap kan det lättare skapas spontana reaktioner och väckas tankar och funderingar. Även litteratur kan vara en bra ingång. Att gestalta viktiga frågor i fiktiva personer kan underlätta samtal och diskissioner.

Att ställa de "rätta" frågorna eller presentera bilder, text, information och/eller påståenden i olika former för att få igång samtal och diskussioner är en utmaning för mig som pedagog. Ett samtal under en lektion kan lätt falla platt till marken om det inte finns något som för det vidare. Emsheimer m.fl. (2005) ställer tänkvärda frågor som "var det sökta rummet för bästa möjliga reflektion ligger? Hur mycket har det med en yttre fysisk plats att göra och hur stor del utgörs av mental rumslighet hos den eller de som reflekterar? När och hur ger vi rum för att tänka och känna? Och hur mycket konkret handlingsutrymme behövs det för att detta ska kunna ske?" Hur ser det ut i vårt samhälle och i skolan när det gäller tid och rum för eftertanke, för reflektion och samtal? Hur ofta rusar vi på i full fart? Kanske mer vanligt än man tror.

Det är en intressant tanke att utgå från en och samma händelse men försöka se den med olika glasögon. Att försöka sätta sig in en annan persons situation, t.ex. någon med en annan kulturell bakgrund eller med en annan social bakgrund och diskutera utifrån den synvinkeln. Att se saker i svart eller vitt, rätt eller fel är vanligt för barn och unga (kanske även för vuxna...) och då upplever jag att de kan vara extra viktigt att försöka se saker ur en annan synvinkel. Att skapa möjligheter att upptäcka att det finns andra sätt att tänka som inte nödvändigtvis är mindre rätt än mitt eget sätt.

När jag läser om Karolinas funderingar på hur andra ser på henne i en vardaglig situation som när hon cyklar till sitt jobb (Emsheimer m.fl. 2005)
känner jag igen mina egna tankar i olika sammanhang. Om jag ser mig själv i spegeln innan jag ska iväg någonstans tänker jag t.ex. "så här ser jag bra ut". Samtidigt kan jag fundera över hur andra ser på mig. Ser jag likadan ut i deras ögon? Om jag trivs och känner mig nöjd uppfattar andra mig mer positivt då också? Påverkar det andras uppfattning?

I boken ställs en fråga till mig som läsare "-Känner du igen det här sättet att tänka kring något så vanligt som hur du ser ut när du cyklar och dessutom tänka steget att se hur det tar sig ut på bild?" Svaret blir ett nja eftersom steget till att tänka på hur det ser ut på bild inte har infunnit sig i mina tankebanor. Däremot finns det något speciellt med bilder av sig själv, upplever jag. Jag tycker sällan att bilden av mig själv i olika situationer motsvarar den bild jag har i mitt huvud. Undrar vad det beror på? Men att det är vanligt är jag ganska säker på då jag ofta hör andras kommentarer om tagna fotografiers resultat. Kan jag med hjälp av ett fotografi få syn på andras bild av mig? Troligen inte då det säkerligen sker en personlig tolkning av hur någon ser ut utifrån respektive persons inre värld.

Det är en intressant tanke att göra som Nina och Katarina i boken. Låta sina tankar om hur de vill se sig själva i bild utgöra grunden för ett arbete med mycket samarbete, diskussion och reflektion. Säkerligen mycket givande på olika plan. Att möta andras synsätt och ställa det i relation till sitt eget är utvecklande. Det framgår också tydligt i boken (Emsheimer m.fl. 2005) att bilder kan utgöra en bra grund för samtal och reflektion. I bokens exempel föds många frågor och funderingar hos betraktarna.

På olika ställen i boken (Emsheimer m.fl. 2005) definieras begreppet "Reflektion" på olika sätt. Det jämställs till exempel med att "begrunda" och att det i sin grundbetydelse innebär "en rörelse fram och åter" då syftande till tankens förflyttning enligt min tolkning. Peter Emsheimer skriver vidare "Reflektion handlar i någon mening om forskningsmetod, vilket innebär en uppsättning av data, bearbetning av data och i slutändan analys och diskussion om vad data och dess bearbetning leder fram till." (Emsheimer m.fl. 2005)

När jag läste om läraren som stannar hos eleven när den behöver hjälp och går när han/hon förstått funderade jag över hur ofta man som pedagog i klassrummet stannar upp och pratar med eleven om hur det går, frågar hur eleven tänker och får ett samtal med temat "Varför går det bra just nu?" istället för "Varför är det svårt just nu?" som enligt min erfarenhet är en betydligt vanligare frågeställning än den förra. Intressant att fundera över. Tyvärr är det ofta många som behöver hjälp på samma gång och då finns liten tid över till att ägna åt det som flyter på fint. Men för reflektionens skull vore det värdefullt med mer tid för den typen av samtal. Alltså ställer jag frågan till mig själv: Hur ofta reflekterar jag när allting går bra?

Efter att ha läst denna något svårtillgängliga bok upplever jag att reflektion verkligen är ett svårfångat begrepp som bokens titel antyder. Den har satt igång en hel del tankar hos mig, men även skapat en viss förvirring kring vad det egentligen innebär att reflektera. Kände nog i början av läsningen att jag upplevde reflekterandet i arbetet med eleverna enklare att åstadkomma än vad jag gör nu. Men tänker att jag får låta det jag har läst sjunka undan ett tag och därefter fundera vidare över hur vi kan reflektera vidare i skolan.